Vikingatiden vårt nordiska gemensamma ursprung eller den tid då vår historia var gemensam. Tiden mellan 800 - 1050 e. Kr brukar betecknas i de Skandinaviska länderna som vikingatiden. Det var under den här tiden som det nordiska folkets handel med närliggande stater i sydvästra Europa intensifierades. Även de så kallade vikingatågen tilltog under den här tiden med anfallet mot Lindisfarne 793 e. Kr som följdes upp med ett anfall mot Orkneyöarna och Hebriderna 795 e. Kr. Danskarnas invasion av södra England år 866 e. Kr då Danska vikingar ockuperade York stärkte det nordiska inflytandet i området. Ett senare försök av Danska vikingar att ockupera den resterade delen av England misslyckades. Engelsmännen hade då samlats under Alfred den store och segrade vid slaget om Wessex. I början av 800 talet anföll Norska vikingar Irland och stannade där som en ockupationsmakt i 200 år. I slaget vid Clontarf 1014 besegrade Irländarna under ledning av nationshjälten Brian Boru de Norska vikingarna. Vilket fick tillföljd att det Norska inflytandet på Irland försvagades.
Under 800 talet levde de nordiska vikingarna rövare även på det europeiska fastlandet. Till en början genomfördes sporadiska anfall som i mellanåt kombinerades med handel. Från mitten av 800 talet pågick rena plundringsangrepp som upphörde först under 900 talets början. Då vikingahövdingen Rolf blev av frankernas Kung Karl den enfaldige tilldelad Normandie. Dessförinnan hade vikingarna hunnit med att plundra både Paris och Sevilla.
Ett nytt försök att erövra hela England gjordes av den Danska Kungen Sven Tveskägg. Detta slutade med att Englands Kung Ethelred lämnade landet och Sven Tveskägg utropas till Kung över England år 1013. 
Påföljande år dör Sven Tveskägg och hans son Knut den store tar över styret av England år 1016 efter att han upprepar sin faders bedrift att återerövra England. Knut den store Kung av Danmark och England hinner med att erövra Norge 1028 innan han dör . De ockuperade områdena fördelas efter Knut den stores död mellan hans söner. Slutet på nordbornas härjningar i England kom år 1066 då Vilhem Erövrare segrade över Harold Godvinson i slaget vid Hastings.
Det var under Vikinga tidens första del som Halvdan Svartes son Harald Hårfager bestämde att han varken skulle raka eller klippa sig förrän han hade enat Norge som på den här tiden var ett splittrat land. Efter att han hade besegrat de olika stamhövdingarna i sjöslaget på Havsfjord. Kunde Harald Hårfager både raka och klippa sig med "gott" samvete.